Uzbekisk dans och musik per region

Ett land, flera traditioner

Uzbekistan betraktas ofta som ett av de mest musikaliskt mångsidiga länderna i Centralasien, och Wikipedia tillskriver det dess musiks långa historia och den stora variationen av stilar och instrument. Scenkonsten är inte en enda folklig repertoar. Den varierar med regionen: Khorezm, Ferganadalen, de gamla städerna Buchara och Samarkand. En konsert som nämner Ferganadalen och Khorezm, som biljetten till Marokand Concert Hall gör, nämner två skilda världar, och denna guide redogör för vad UNESCO och Wikipedia säger om var och en så att du kan följa vad som sker på scenen. En god regel är att betrakta varje regions tradition som en egen post i UNESCO:s listor, och inte som en variation på ett tema.

Khorezm och dansen Lazgi

Lazgi är den dans som UNESCO förknippar med Khorezm. Dess inskrift 2019 av Khorazm-dansen Lazgi som immateriellt kulturarv för mänskligheten beskriver rörelser som speglar ljud och fenomen i den omgivande naturen, samt känslor av kärlek och lycka. Dansen förknippades ursprungligen med Khorazm-regionen och har sedan dess blivit utbredd i hela Uzbekistan. UNESCO tillägger att avbildningar av dansen finns på den arkeologiska fyndplatsen Tuproqqala i Khorazm-regionen, vilket de anger som vittnesbörd om dansens sekelgamla rötter, och att den formas av lokalsamhällenas sociala liv. Khorezm är stavningen på biljetten; UNESCO:s inskrift använder Khorazm för samma region, och båda förekommer i denna guide.

Så framförs Lazgi

Enligt UNESCO agerar musiker, sångare och dansare i Lazgi i samklang, och sångtexterna ägnas huvudsakligen åt att förhärliga kärlek och godhet. UNESCO anger två typer av dansen: en scendans som förmedlar dessa känslor genom konkreta rörelser, och en tolkande improviserad form där rytmen och dansrörelserna blir mer dynamiska och handlingarna föränderliga. UNESCO noterar också att melodin och dansen är så tilldragande att åskådarna börjar dansa frivilligt. Den framförs under nationella helgdagar och folkliga festligheter, och vid gemenskaps- och familjefiranden i den dagliga tolkande formen. UNESCO beskriver dansen som en nyckelform för självuttryck, som förs vidare mellan generationerna genom skapandet av nya versioner av framföranden.

Ferganadalen och Katta Ashula

Katta Ashula, bokstavligen "den stora sången", är en traditionell sång som UNESCO beskriver som en del av identiteten hos olika folk i Ferganadalen i Uzbekistan, en dal som också är hem för tadzjiker, uigurer och turkar. UNESCO säger att det är en egen genre som förenar scenkonst, sång, instrumentalmusik, österländsk poesi och sakrala riter. Den spänner från kärlek till filosofiska och teologiska föreställningar om universum och naturen, samtidigt som den lämnar visst utrymme för improvisation. Den framförs av minst två och högst fem sångare och skrevs in 2009. UNESCO tillägger att festivaler och tävlingar som anordnas av regeringen och lokala myndigheter stöder den, tillsammans med program som syftar till att föra den vidare till unga.

Att lära sig en tradition på gehör

Dessa traditioner förs vidare från person till person. UNESCO säger att Katta Ashula överförs muntligt från mästare till elev, från en generation till nästa, under en krävande lärlingstid. Shashmaqom är på samma sätt beroende av muntlig överföring, eftersom UNESCO noterar att det standardiserade notationssystemet bara kan fånga musikens grundläggande ramverk, och att muntlig överföring från mästare till elev därför förblir det främsta sättet att bevara musiken och dess andliga värden. Det är därför levande utövare spelar roll: det en ensemble gör med en fras eller en rytm kommer från en lärare och förs vidare i rummet, där eleverna kan höra det. I båda fallen är lärarens version referensen, och notationen, där sådan finns, är bara en skiss av den.

Buchara, Samarkand och Shashmaqom

Shashmaqom, som betyder sex maqomer, är den klassiska musiktraditionen i Centralasiens urbana centrum. UNESCO beskriver en sammansmältning av vokal- och instrumentalmusik, melodiska och rytmiska idiom och poesi, framförd solo eller av en grupp sångare med en orkester av lutor, fioler, ramtrummor och flöjter. Man nämner Buchara som Shashmaqoms historiska och andliga centrum. Wikipedia uppger att stilen tros ha uppstått i städerna Buchara och Samarkand. UNESCO skrev in den 2008 och säger att framföranden vanligen inleds med en instrumentell introduktion följd av nasr, det huvudsakliga vokala avsnittet. UNESCO tillägger att de allra flesta nutida Shashmaqom-utövare i Tadzjikistan och Uzbekistan är utexaminerade från konservatoriet i Tasjkent.

Instrumenten du kan möta

Wikipedia grupperar Uzbekistans traditionella instrument i tre familjer. Stränginstrumenten omfattar dutor, rubob och tanbur, alla långhalsade bandförsedda lutor, gʻijjak, en spetsfiol, och chang, en slagen cittra. Blåsinstrumenten omfattar karnay, en lång trumpet, nay, en sidoblåst flöjt, och surnay, en ljudstark oboe. Slagverken omfattar doira, en ramtrumma, och nogʻora, en krukliknande trumma täckt med läder på ovansidan. Ett givet framförande använder bara några av dessa, så listan är ett ordförråd för lyssnandet och inte en uppställning för någon kväll. Wikipedias artikel om Registan-platsen noterar att kungliga proklamationer där aviserades med stötar i enorma kopparrör som kallades dzharchis.

Dräkten i dansen

Dräkten ger en regional dans dess utseende. Wikipedia beskriver ikat, en färgningsteknik där reserveringen appliceras på garnerna före vävningen, som vanlig i uzbekisk kultur, och säger att uzbekisk ikat kännetecknas av djärva och flamboyanta mönster. Doppan är den traditionella skallmössan hos uzbekiska och uiguriska folk, med broderade mönster som kan ange bärarens hemstad, och det finns flera typer som skiljs åt av sina broderier eller sitt ursprung. I en iscensatt dans är det sådana detaljer som betraktaren kan lära sig att läsa, även utan programblad. Dräktguiden går längre. Wikipedia tillägger att de tidigaste avbildningarna av doppan finns i 1400-talskonst från dagens Uzbekistan.

Läs nästa: Uzbekisk dräkt: ikat, suzani och doppa

En hallshow och ett samhällsevenemang

UNESCO:s beskrivningar placerar Lazgi och Katta Ashula vid helger, festligheter och familjehögtider, och som en del av hur människor uttrycker sig i sina samhällen. En konserthall förändrar denna inramning: publiken sitter ner, tiden är fastställd och materialet är utvalt och förkortat för besökare. Det är ingen brist, men det är värt att veta. En iscensatt föreställning kan presentera en tradition och dess utseende och klang; den kan inte återskapa det tillfälle för vilket traditionen finns. Betrakta en timme i en hall som en introduktion, och läs eller lyssna vidare om någon av traditionerna fångar ditt intresse. Det gäller nästan varje iscensatt folkloreställning i världen, och det är ett gott skäl att läsa om traditionerna innan du åker.

Läs programmet på din kväll

Biljetten till Marokand Concert Hall anger inga stycken, och artisterna kan bytas ut, så ingen specifik dans eller sång utlovas här. Det du kan göra är att hålla utkik efter de signaler som beskrivs ovan. Om en scen är livlig och rörelserna växlar tempo kan den likna den dynamiska, tolkande form som UNESCO beskriver i Lazgi. Lägg märke till dräkten, kalottarna och textilmönstren, och lyssna på hur trumman och melodin samspelar. Om en tradition fångar ditt intresse är UNESCO:s dokument om Lazgi, Katta Ashula och Shashmaqom gratis att läsa och innehåller fotografier och film, så du kan fördjupa dig direkt.

Vem den här guiden inte är för

Den här guiden berättar inte vad en specifik kvälls program innehåller, och den är inte en vetenskaplig översikt. Om du vill höra en konsert med den klassiska maqom-repertoaren bör du söka efter en dedikerad konsert snarare än en teaterrevy. Om du vill höra ett samhälle uppträda vid ett bröllop eller en helgdag sker det i levande sammanhang, inte på en scen med biljetter. Om du vill ha en djup och detaljerad historia om uzbekisk musik är Wikipedia-artikeln och UNESCO:s dokument som citeras nedan rätt ställe att börja på. För en timmes introduktion till dräkt och dans är en hallshow en klok start. Den täcker inte heller Uzbekistans övriga regioner, eller Bukharas stadstraditioner, i den detalj som en bok skulle göra.